Last man..öhh..one standing!
Nu har våren kommit till Tallis...eller nära på i alla fall. Det är inte bara ljuset och solen som lyser med sin närvaro, även magsjukan! Nåja, vi har faktiskt klarat oss fruktansvärt bra från denna åkomma fram till nu, så det var väl inte helt förvånande. Däremot att jag, JAG, fortfarande inte har åkt dit fast alla de övriga i familjen fallit som furor, det är mycket förvånande ska sägas!! Törs man hoppas att man slipper undan? För snart 2 veckor sedan var det ett år sedan min bästa vän lämnade oss, 22 januari. Det tomrum hon lämnade efter sig går inte med ord beskriva, en del dagar har jag bara gråtit och andra dagar har det känts helt okej. Fortfarande, fast ett år passerat, så har jag svårt att acceptera det faktum att hon aldrig kommer att finnas hos oss längre. Men minnet lever, jag hör henne precis när jag vill...och våra pratstunder, de tar aldrig slut. Om 2,5 månad slutar jag på Geriatriken och börjar inom Psykiatrin igen, jag vet att jag varit en riktig velmaja, men nu är...