En uppdatering av senaste veckan som passerat...

Vi påbörjade en ny vecka idag och när man ser tillbaka på den som gått så har den varit mycket omtumlande och känslosam! Vår älskade dotter Olivia kom till världen på tisdagen.
I måndags åkte vi in på förlossningen för igångsättning enligt planen och vi sammanstrålade med syrran där. Dagen innebar mest undersökningar, CTG-registreringar och väntan...
Under kvällen började jag känna av mer intensiva sammandragningar men mer än så blev det inte. Vid tisdagens undersökning visade det sig att inget speciellt hade hänt, jag var inte ens öppen så att göra hål på hinnorna var inte att tala om. Det blev ett planerat snitt under tisdagseftermiddagen och allt gick bra. Hade syrran vid min sida och det kändes tryggt och när de visade upp den lilla vackra varelsen jag burit på i alla månader, grät vi båda två. Fredde satt redo utanför att följa med Olivia vidare till Barn 4, där man skulle hålla koll på henne och blodsockret. På tisdagskvällen fick jag äntligen hålla i min dotter och hon såg ju så liten och ömtålig ut med sockerdroppet i handen.
Ska säga att när jag satt där och kikade runt på alla de små krubborna i vårdsalen med små sjuka människor växte min beundran för den underbara personalen som tog hand om dem. Hela atmosfären ingav ro och harmoni trots all utrustning och alla larm som pep med jämna mellanrum. Och förundrad blev jag även när jag insåg att större delen av personalen faktiskt var killar och tjejer yngre än jag själv och som redan är specialistutbildade, eller under pågående sådan. Mycket imponerande!
På torsdagen blev jag utskriven från BB och kunde flytta ner till Olivia på Barn 4 i ett s k föräldrarum och vi tillbringade vår första natt tillsammans, kändes otroligt skönt och framför allt tryggt att ha henne nära. Sockerdroppet blev hon av med redan på onsdagskvällen.
Under fredagen fick vi beskedet om att vi skulle få åka hem, och jag blev jätteglad...längtade mig galen efter min älskade lillfis här hemma...ja och min man också så klart! Tror dock att de var nästan ännu mer glad att höra att vi skulle få komma hem.
Vi har blivit så väl bemött och omhändertagna på Specmvc under hela graviditeten, på förlossningen, BB och Barn 4 den senaste veckan och jag önskar de förstår hur värdefulla de är allihopa. Skulle kunna krama om dem allihopa och kommer att sakna dem alla men framför allt min barnmorska Nisse.

Nu har vi börjat komma i ordning här hemma och Olivia tror jag känner sig mer hemmastadd. Hon är snäll (inga magbekymmer så här långt, peppar peppar) fast jag oroar mig lite för amningen som inte går lika smärtfritt denna gång. Men det reder sig säkert, sånt kan ta tid har jag hört. Nu väntar vi på besöket från BVC.
Elina är så glad och stolt över sin lillasyster och vill ju så gärna visa hela världen hur fin hon är.
När våra töser träffades för första gången var Elina först lite återhållsam, kanske lite rädd...men tillslut strök hon Olivia på kinden och sa; "Det här är min tjej det".  

Nu ska jag sluta skriva en massa...och visa lite bilder på mina juveler istället.
Kan ni förstå att man kan älska andra människor så mycket som man älskar sina barn!? Jag gråter av lycka vid blotta tanken...och hormonerna hjälper väl till, men ja LYCKA är just rätta ordet för känslan. Älskar er innerligt mina fina ungar! ♥ ♥ 

~Rykande färsk, bara nån timme gammal~

~En stolt pappa~

~♥Första dejten♥ ~

~ ♥ Mina finaste ♥ ~

♥Olivia ♥