kommer att sakna de tidiga mornarna...
...för att inte tala om bussåkningen och framför allt de glada damerna på sjukhuset!
Denna vecka har sprungit iväg, precis som alla andra och idag gjorde jag sista dagen av praktiken. Det var med blandade känslor jag steg på bussen i eftermiddag. Vemodigt att det nu dröjer innan jag är tillbaka och får JOBBA men skönt att jag nu har resten av tiden kvar i utbildningen att enbart lägga på dessa uppgifter som står för dörren. Imorrn måste jag försöka göra klar uppgiften som ska in, sammanfatta dagboken, söka böcker för nästa kurs, OCH för alla tidigare kurser. Känns som det inte kommer att bli mycket tid till latforen i alla fall.
Fredag imorgon...mmm...ska hämta hem lillstumpan vid lunch tänkte jag. Bara mysa! Idag på vägen hem insåg jag att trots att det var 4 år sedan våran lillsnuffla kom till oss så har jag ännu inte förstått att hon verkligen är vår, en del av oss båda....och känslan som kom över mig i bussen var överväldigande, gjorde allt för att hålla tillbaka glädjetårarna! Låter säkert jättesjukt, men har nog aldrig vågat känna efter riktigt. Hon är mitt allt, det allra bästa jag åstadkommit i mitt liv kan jag lova.
Kvällen kommer min man och jag att tillbringa på hotellet med det bästa sällskapet, buffé och musik! Ska bli så trevligt, ett tag sen man var ute och rullade hatten känns det som. =)
Ha nu en fortsatt trevlig torsdagskväll!
Denna vecka har sprungit iväg, precis som alla andra och idag gjorde jag sista dagen av praktiken. Det var med blandade känslor jag steg på bussen i eftermiddag. Vemodigt att det nu dröjer innan jag är tillbaka och får JOBBA men skönt att jag nu har resten av tiden kvar i utbildningen att enbart lägga på dessa uppgifter som står för dörren. Imorrn måste jag försöka göra klar uppgiften som ska in, sammanfatta dagboken, söka böcker för nästa kurs, OCH för alla tidigare kurser. Känns som det inte kommer att bli mycket tid till latforen i alla fall.
Fredag imorgon...mmm...ska hämta hem lillstumpan vid lunch tänkte jag. Bara mysa! Idag på vägen hem insåg jag att trots att det var 4 år sedan våran lillsnuffla kom till oss så har jag ännu inte förstått att hon verkligen är vår, en del av oss båda....och känslan som kom över mig i bussen var överväldigande, gjorde allt för att hålla tillbaka glädjetårarna! Låter säkert jättesjukt, men har nog aldrig vågat känna efter riktigt. Hon är mitt allt, det allra bästa jag åstadkommit i mitt liv kan jag lova.
Kvällen kommer min man och jag att tillbringa på hotellet med det bästa sällskapet, buffé och musik! Ska bli så trevligt, ett tag sen man var ute och rullade hatten känns det som. =)
Ha nu en fortsatt trevlig torsdagskväll!
Kommentarer
Skicka en kommentar